Jag landar i Colombo tidig morgon. Det är dags att återvända till Sri Lanka, 25 år efter mitt senaste besök här på den gröna ön.

Under åren som gått sedan jag var här senast har Sri Lanka gått från att vara en ”nybörjar-turist-destination” till ett land med utvecklad infra- och turiststruktur. Men det har inte varit en problemfri resa. Inbördes stridigheter med tamilerna som var tillfälligt stoppade när jag var där senast, har blossat upp flera gånger. Sedan 2009 har det dock varit lugnt och från 2010 har Sri lanka tagit emot fler och fler turister för varje år.

När jag och mitt resesällskap hämtat väskorna går vi ut i ankomsthallen. Där, vinkandes med en Lotus-flagga, står Athula och väntar på oss.

Athula är vår kombinerade guide och chaufför, och han kommer under de följande dagarna visa och berätta för oss om sitt älskade hemland. Med charm och nästintill felfri engelska berättar han om Sri Lanka, både hur landet ser ut och fungerar idag, men även landets historia, färgad av månghundraårigt kolonialt styre.

Vår första anhalt på resan är Negombo, som endast ligger en halvtimmes körväg från flygplatsen. Med en härlig strand och med en huvudgata kantad av mysiga små restauranger är den lilla staden perfekt att göra ett stopp i för att landa efter flygresan och få en första försmak av Sri Lanka. Tidsskillnaden är bara 4,5 timme och vi har haft en bekväm flygning med Emirates men det är ändå underbart att bara ett par timmar efter landning kunna springa ut i Indiska oceanens härliga vågor. Negombo är, förutom en populär turistort, även en i högsta grad levande fiskestad, så på eftermiddagen beger vi oss ut på en stadsrundtur och ser bland annat de stora lagren av fisk som ligger och torkar i solen.

Nästa dag fortsätter resan med bil – vi är på väg till Nuwara Eliya, vackert beläget uppe i bergen, bland grönskande teodlingar. Resan tar knappt sex timmar med några bensträckare, och går förbi flera vattenfall. Färden följer slingrande småvägar som till slut för oss  fram till det som kallas för ”Little England”. Athula berättar att orten var engelsmännens tillflykt under den långa engelska kolonitiden. Här bland bergen är klimatet betydligt svalare. Temperaturen går faktiskt sällan över 20 grader – något som nordeuropéerna säkerligen uppskattade.

Jag frågar nyfiket Athula vad han tycker om att hans land under så många år var både portugisisk, holländsk och sedermera engelsk koloni. Jag blir förvånad över hur positiv han är – han är mycket tacksam över vad kolonisatörerna gjort för Sri Lanka och säger att de alla har delat med sig av uppfinningar och kunskaper och medverkat till att skapa landet så som det ser ut idag.

Själv har han naturligtvis inte upplevt den engelska kolonitiden, som varade från 1796 – 1948. Hans far, Samarage, var dock i många år privatchaufför och allt-i-allo till den engelska te- och gummiplantageförvaltaren David Patterson. Under tiden vi åker genom Sri Lankas vackra landskap får vi höra berättelsen om Athulas fars liv.

Samarage föddes 1915, som son till en fattig lantbrukare. Han var vetgirig och intresserad av sin omvärld och en dag fick han en gåva av en brittisk advokat som besökte Ceylon, britternas namn på Sri Lanka-ett engelskt lexikon. Med hjälp av detta lärde sig Samarage att läsa och tala hjälplig engelska och han utvecklade sina färdigheter ytterligare genom att läsa gamla engelska tidningar. Samarages språkkunskaper gav honom så småningom anställning på den brittiskstyrda plantagen där han med tiden också fick stå som ansvarig för driften när Patterson reste hem till England.

På det hela taget får jag uppfattningen att Samarage respekterade och uppskattade sin arbetsgivare mycket och Athula berättar att han och hans syskon såg Patterson som en vänlig farbror som ofta hade med sig presenter till dem från sina resor hem till England.

1948 blev Ceylon självständigt, men den engelska drottningen var fortfarande den som utsåg de srilankesiska guvernörerna fram till 1972. Då bytte också landet namn – till Demokratiska republiken Sri Lanka och landet styrs därefter av en president. Före 1948 samlades alla barn i templen för att lära sig läsa men efter självständigheten utvecklades skolan och idag är den är kostnadsfri för alla barn, ända upp till universitetsnivå. Sri Lanka är ett land med hög läskunnighet och utbildningsnivån är högre än i många andra utvecklingsländer. 

Vår resa tillsammans med Athula fortsätter. Vi lämnar Nuwara Eliya och ger oss ut på en hisnande vacker tågresa  till den charmiga orten Ella. Vi befinner oss fortfarande i bergsområdet i Sri Lankas ”mitt” och här i Ella finns en av Sri Lankas mest berömda sevärdheter– ”Nine Arch Bridge”. Detta är en av världens vackraste broar, som vi naturligtvis vill se. Bron, som självklart fått sitt namn efter de 9 valven som tar tåget över den grönskande viadukten , stod färdig 1921. Den finansierades av engelsmännen, men srilankeserna är mycket stolta över bron då arkitekten bakom detta vackra byggnadsverk var en lokal byggare, om än i nära samarbete med britterna.

I Ella möter vi fler utlänningar än vi hitintills gjort på vår resa. Det är många backpackers som tar tåget hit för att vandra i de vackra omgivningarna. De flesta ser till att vandra upp till Adams’ Peak, en vacker bergstopp 2243 m. ö. h. Det sägs att alla någon gång i livet bör se soluppgången från bergstoppen och många som bestiger berget gör det i gryningen.

Efter vårt korta stopp i Ella är det dags för en tretimmars biltur till Yala. Här ligger en av Sri Lankas mest berömda nationalparker, där vi ska försöka få syn på den skygga leoparden.

Den relativt korta bilfärden till trots har termometern stigit ganska många grader. Vi har nu lämnat bergen bakom oss och befinner oss på Sri Lankas östkust. I Yala sägs det vara bäst chans i världen att se leoparder och det finns också bland annat läppbjörn, krokodiler, elefanter och många fågelarter.

Vi spenderar en dag i parken och har tur – vi får möta både stora och ståtliga elefanter, krokodiler och får också en snabb skymt av leopard.

Efter Yala tar Athula med oss till den sista anhalten på vår resa. Det är dags för lite avkoppling på en av Sri Lankas fina stränder. Vi har valt att stanna de sista dagarna i Mirissa – en liten ort där fokus ligger på sol och bad. Längs Sri Lankas sydkust ligger badorterna på rad, de skiljer sig inte så mycket sinsemellan utan erbjuder soltörstande turister ett digert utbud av restauranger och nattliv. I Mirissa har man också nära till en av de utflykter som man kan passa på att göra om man kan slita sig från strandlivet ett par timmar. Härifrån utgår nämligen merparten av de många valsafariturerna som är mycket populära.

Tidigt på morgonen kör Athula oss till hamnen. Kl. 6 styr båten ut och efter bara 20 minuter siktar vi vår första val. Trots närheten till kusten blir Indiska oceanen snabbt riktigt djup – det är därför det är ovanligt lätt att få syn på dessa imponerade blåvalar, som trivs i de rika fiskevattnen. Vi är ute på det gungande havet i ungefär tre timmar och får se världens största däggdjur ett 20-tal gånger. En mäktig upplevelse!

Vår rundresa närmar sig sitt slut och efter några lata dagar återvänder vi till Colombo. Vi har planerat in ett besök på en restaurang som vi hört mycket om – Ministry of Crab.

En riktig värdig avslutning ska det visa sig, krabborna är delikata och tillbehören som finns att välja på rikliga och välsmakande. Restaurangen håller hög internationell klass och det märks att stället är oerhört populärt.

Maten på Sri Lanka har under hela resan varit utsökt – vi har frossat i färsk fisk och skaldjur längs hela kusten och i bergen kring Ella och Nuwara Elia njöt vi ohämmat av nationalrätten ”rice and curry” och de övriga rätterna som serverades. Köket i Sri Lanka är påverkat av de olika kolonisatörerna, men man påminns också om närheten till Indien. Dock är rätterna ofta inte riktigt lika starkt kryddade.

Efter denna njutningsfyllda upplevelse säger vi farväl till vår kunnige guide. Trots den sena timmen ska han köra de cirka 20 milen till sin hemby, där det är dags att skörda familjens risfält. Han har berättat för oss att han uppskattar att kombinera guidandet med det hårda arbetet på risfältet. ”En perfekt mix av jobb med knopp och kropp” flinar han när vi säger adjö. Han har verkligen lagt manken till för att se till att vi fått se det mest och det bästa av denna vackra ö med sin spännande koloniala historia och vackra natur. Trots de stridigheter som förekommit, och i viss mån fortfarande förekommer i den avlägsna norra delen av ön, märks det att srilankeserna med rätta är stolta över sin nation.

Sri Lanka lämnar kvar en varm känsla långt efter vårt besök. Inte bara i den solbruna huden på våra kroppar – de möten och samtal vi haft längs vägen stannar kvar längre än så. Det ska inte behöva dröja 25 år tills jag återvänder nästa gång.